Idag kommer familjen hem, äntligen. Dock utan en av mina stora inspirationer.. Sleipner, den vita faran.. Han stannar kvar uppe i norrland ett tag, där han får leka med två galningar av samma sort, jaga smådjur och tortera dom till döds, njuta av livet som bara en fri katt kan göra.. Känns som ett misslyckande, att man inte kan ge honom ett värdigt liv i lägenheten, som om man överger honom, lämnar över.. Så är det givetvis inte.. Det är ju för hans bästa, så att han kan vara lycklig.. Tyvärr innebär det att jag blir ledsen.. Och olycklig.. Tur jag har Sussie iallafall..
