En djupdykning in i mörkret.

31 år. 31:a året som jag existerat. Kroppen må vara 31, men sinnet är fortfarande 15 (tv-spel och lek är det ända jag tänker på) och kroppen känns som 57 efter helgens pass. Hanna körde nästan ihjäl mig.. 31 alltså. Vad händer när alla år passerar och man står inför döden? Jag hade stora planer på att skriva in mig i historieböckerna, men istället är jag en arbetslös industriarbetare. Jag hade planer att göra storslagna filmer, men det gick om intet. Så, vad kommer jag att se tillbaka på när jag själv ligger i sängen på sjukhuset och tittar på mina anhöriga och försöker säga något, men kroppen har redan gett upp, det är bara ögonen som fungerar och ser lidandet hos dom som står kvar där..
Jag vill inte ha barn (inte som jag känner nu iallafall), min kropp blir bara fetare och tyngre även fast jag tränar 3-5 dagar i veckan (ja, maten kan ha lite inverkan där ja) jag väljer mina vänner med omsorg (med andra ord så är det dom som vet hur jag är och fungerar som stannar kvar). Vad kommer jag att tänka på när jag ligger där måntro.. Skulle jag ha gett pengar till välgörenhet (även fast jag knappt har så jag själv klarar mig?), skulle jag ha hjälpt gubben som låg o skrek på andra våningen och inte kunde komma upp för egen maskin? Ne, inte min melodi.. Jag kanske borde ingjuta mig i mörkret helt och hållet och gå den onda vägen?

Btw, det är numera februari, och snart kommer juni. Zakynthos, I´m coming for ya! =)